Freinetutbildning för föräldrar
Susanne (pedagog i f-3-laget) och jag (rektor Anneli) har träffat ett gäng föräldrar och nyanställda lärare i en freinetutbildning som årligen hålls på enheten. Utbildningen omfattar två tillfällen. Vi gick vid första tillfället igenom en del teorier om hur barn lär sig och vad som skiljer olika pedagogiker åt vad gäller elevsyn och lärarens roll bland annat. Vi fördjupade oss förstås i Célestin Freinets idéer om barns lärande. Det är ju så intressant! Bland annat tittade vi närmare på hans så kallade konstanter.
Några konstanter som väckte diskussion var exempelvis ”Betyg och sortering av barnen är alltid av ondo” samt ” Tala så lite som möjligt”. Det där med betyg är ju en lite av en ”omöjlig ekvation” på en freinetskola, eftersom det så att säga går emot Freinets principer att använda betyg. Nu är det ju så att vi har betyg i dagens skolsystem i Sverige, så det läget får vi ”gilla”. Vi på Freinetskolan Mimer bestämde oss tidigt för att vara tydliga och öppna inför elever och föräldrar med vad det är som betygsätts och hur det går till att bedöma en elevs kunskaper. Inga hemligheter här inte! Vi har under flera år arbetat med att utveckla enhetens bedömningssystem, med så kallad formativ bedömning. Det kännetecknas bland annat av att lärare och elev kan bedöma tillsammans, att man bedömer medan arbetet pågår (inte bara när ett arbete är avslutat) samt att man tydligt visar på vad nästa steg i utvecklingen är – hur progressionen i ämnet ser ut. Syftet är att ge eleven information som hjälper honom/henne att” lära sig att lära”, att utveckla lärandestrategier, vilket visat sig vara oerhört väsentligt för elevernas lärande. I den nya läroplanen lgr 11 finns det så kallade bedömningsmatriser med, något som vi på Mimer jobbat under flera år med att ta fram inom olika ämnen och temaområden för att just kunna visa tydligt vad som skiljer kunskaper på olika nivåer. Det här är ju något som lärarna besitter kunskaper om utan att behöva pränta ner det, men det handlar alltså om att föra över den kunskapen till den som ska bedömas: eleven. När jag själv gick i skolan på 70 och 80-talet var det aldrig tydligt vad som förväntades av mig som elev för de högre betygen, det var som en gissningslek att komma underfund om det. Ibland förstod man - och ibland förstod man inte - varför man fått det betyg man hade fått.
Det där med att ”Tala så lite som möjligt”, som Freinet sa, ja, det är nog en av de svåraste konstanterna för många pedagoger, tror jag - har jag förresten själv erfarit. Det är ju så mycket man vill säga! Så nu ska jag leva som jag lär: nog för mig i ”bloggtalandet” idag J
(Jag måste bara lägga till att vi diskuterade konstanten om lek länge också, och konstaterade att det måste handla om en definition av ordet ”lek”. Vi definierar det på ett annat sätt än man gjorde 1948, då konstanterna skrevs.) Nu ska jag sluta ”tala” för den här gången, jag lovar. Vi hörs igen!
Rektor, förskolechef Anneli VS